* Hyllning till en hund *

Den ende absolut osjälviske vän som en människa kan ha i denna själviska värld, den ende som aldrig överger henne, den ende som aldrig visar sig otacksam eller falsk, är hunden.

En människas hund står henne bi i framgång och motgång, när hon är frisk och när hon är sjuk. Han sover på den kalla marken, där vintervindar sveper fram och snön yr, om han bara får vara vid sin husses sida.

Han kysser den hand som inte har någon mat att erbjuda. Han slickar de sår som uppstår i mötet med en hård värld.

Han vakar över sin utfattige herres sömn som om denne varit en prins. När alla andra vänner sviker finns han kvar. När rikedom förflyktigas och anseende raseras är han lika trogen i sin kärlek som himlen på sin färd över himlavalven.

* Senator George Vest, 1870*